Segelsömnad och våra båtar


Information från Stensunds folkhögskola om deras båtbyggarlinje inklusive hur man syr segel.

Läs en kort sammanfattning om segelsömnad

  • Segelduk - materialval
    Genom tiderna har det funnits olika altenativ då man önskat iordningställa segel till sina båtar och fartyg.
    På hällristningarnas tid kan man tänka sig olika slag av beredda skinn. Ull har därmed varit ett möjligt alternativ: Väver man med olika (vänster visavi höger) slagning i varp och inslag filtar duken ihop och kan bli vindtät. Draghållfastheten är låg, varför man sökte efter bättre material till segelduken.
    Hampa och lin är sedan gammalt väl kända växtfibrer, som varit dokumenterade sedan många tusen år. Speciellt linet utnyttjades för segel under antiken och det är lätt att tänka sig att detta material letade sig upp till Norden för mycket länge sedan. Linet kräver dock ett omfattande förberedelsearbete innan segelduken kunde vävas. Eftersom lin (och hampa) inte töjer sig särskilt mycket, så uppstod ett mycket stort krav på att seglen var välsydda och att likning och andra förstärkningar var väl utförda.
    Bomull är mer fjädrande än lin och ställer därför mindre krav på sömnadskvalitét och förstärkningar. Dess stora svaghet är dock hur lätt den börjar mögla i fuktig miljö. Jordslag är därmed ett välkänt begrepp i segelsammanhang.
    Polyester och nylon kom först vid 1900-talets mitt och helt plötsligt möjliggjordes syntetiska fukt- och mögeltåliga starka material, som också var lätta. Vävd polyester, exempelvis Clipper Canvas, ger en bra kombination av traditionell dukkänsla och fukttålighet.
  • Segeltyper - råsegel och snedsegel
    Den äldsta segeltypen baserades på en rå, en upphängd spira, på vars undersida man fäste ett fyrkantigt segel. Segeltypen är effektiv men kräver mycket handkraft då man skall sätta seglen, justera dem eller ta ner dem. Segeltypen var vanlig på större handelsfartyg ända tills de seglande fartygen ersattes av motordrivna fartyg.
    Efterhand ändrades formen på seglet och det blev vanligt att det fästes till masten istället. Om man fortfarande vill ha ett segel med fyra hörn, blir det en svårighet att få upp och ut det översta, "fria" hörnet. Man kan tänka sig en sorts spira, en gaffel som håller ut det eller kan man använda en spristång från mastens nedre del och ut till det svårhanterliga hörnet. Det finns således större gaffelsegel och mindre sprisegel. Trekantsegel användes tidigt som stagsegel och vissa förliga trekantsegel kallas stagfock, klyvare och jagare.
  • Segelsömnad - sömmar, blindsömmar, insömnad av lik, skapande av buk
    En stor del av seglens yta kan uppfattas som nästan plana ytor och det gäller då att lägga ihop dukarna på sätt som gör att sömmarna och blindsömmarna hjälper till att göra seglen starka och gör att man får bukighet på de rätta ställena. Seglens kanter, liken, är, förutom underliken, något konkava till sin form. Genom att även göra en konvsx form vid seglets främre kant, fås en bukighet, som i sin tur gör att seglet drar bättre i vinden. Detta görs för att seglen skall sträckas ordentligt genom sina fästpunkter i hörnen, hornen. Sista stegen i sömnaden är, efter att ytan är färdig, kanter och horn förstärks med extra duk.
  • Likning, revsejsningar, öljetter
    Efter att seglen sytts, är det dags att flytta uppmärksamheten till båtens riggning och segelsättning - litsning till mast, sprihorn, fallhorn, halshorn och skothorn. Runt seglen monteras kausar, ringar och öljetter för att skapa fästpunkter för uppsättningen och seglingen: halshorn, masthorn, sprihorn, skothorn. Om man vill kunna reva seglet genom att sänka det något på masten måste man göra extra fästpunkter för halshorn och skothorn samt fästpunkter för revsejsningar, klena linor som skall binda upp nedre delen av seglen.


  • Seglens kontur spänns upp
    Segelduken rullas ut
    Blindsömmar förbereds
    En praktisk arbetshäst
    Pelle sydde många sömmar
    Fortsätt sy!
    Revsejsningar kan monteras
    Arbetslaget är snart klart!