Segelsömnad och våra båtar


Läs en kort artikel om segelsömnad

  • Segelduk - materialval
    Genom tiderna har det funnits olika altenativ då man önskat iordningställa segel till sina båtar och fartyg.
    På hällristningarnas tid kan man tänka sig olika slag av beredda skinn. Ull har därmed varit ett möjligt alternativ: Väver man med olika (vänster visavi höger) slagning i varp och inslag filtar duken ihop och kan bli vindtät. Draghållfastheten är låg, varför man sökte efter bättre material till segelduken.
    Hampa och lin är gamla växtfibrer som varit dokumenterade sedan många tusen år. Speciellt linet utnyttjades för segel under antiken och det är lätt att tänka sig att detta material letade sig upp till Norden för mycket länge sedan. Linet kräver dock ett omfattande förberedelsearbete innan segelduken kunde vävas. Eftersom lin inte töjer sig särskilt mycket, så uppstod ett mycket stort krav på att seglen var välsydda och att likning och andra förstärkningar var väl utförda.
    Bomull är mer fjädrande än lin och ställer därför mindre krav på sömnadskvalitét och förstärkningar. Dess stora svaghet är dock hur lätt det är för den att börja mögla i fuktig miljö. Jordslag är därmed ett välkänt begrepp i segelsammanhang.
    Polyester framställdes först vid 1900-talets mitt och helt plötsligt möjliggjordes syntetiska fukt- och mögeltåliga starka material, som också var lätta.
  • Segeltyper - råsegel och snedsegel
    Den äldsta segeltypen baserades på en rå, en upphängd spira, på vars undersida man fäste sitt fyrkantiga segel. Segeltypen är effektiv men kräver mycket handkraft då man skall sätta seglen, justera dem eller ta ner dem. Segeltypen var vanlig på större handelsfartyg ända tills de ersattes av motordrivna fartyg.
    Efterhand ändrades formen på seglet och det blev vanligt att det fästes till masten istället. Om man fortfarande vill ha ett segel med fyra hörn, blir det en svårighet att få upp och ut det översta, "fria" hörnet. Man kan tänka sig en sorts spira, en gaffel som håller ut det eller kan man använda en spristång från mastens nedre del och ut till det svårhanterliga hörnet. Det finns således större gaffelsegel och mindre sprisegel. Trekantsegel användes tidigt som stagsegel och vissa förliga trekantsegel kallas stagfock respektive klyvare.
  • Segelsömnad - sömmar, blindsömmar, insömnad av lik, skapande av buk
    En stor del av seglen kan uppfattas som nästan plana ytor och det gäller att lägga ihop dukarna på sätt som gör att sömmarna och blindsömmarna hjälper till att göra seglen starka och få hjälp att få bukighet på rätta ställen. Seglens kanter, liken, är, förutom underliken, något konkava till sin form. Dtta görs för att seglen skall sträckas ordentligt genom sina fästpunkter i hörnen, som kallas hornen. När seglen är färdigsydda vad gäller ytan, förstärks kanterna och hörnen med extra duk.
  • Likning, revsejsningar, öljetter
    Runt seglen monteras kausar, ringar och öljetter för att skapa fästpunkter för uppsättningen och seglingen: halshorn, masthorn, sprihorn, skothorn. Om man vill kunna reva seglet genom att sänka det något på masten måste mah göra extra fästpunkter för halshorn och skothorn samt fästpunkter för revsejsningar, klena linor som skall knyta upp nedre delen av seglen.


  • Seglens kontur spänns upp
    Segelduken rullas ut
    Blindsömmar förbereds
    En praktisk arbetshäst
    PElle sydde många sömmar
    Fortsätt sy!
    Revsejsningar kan monteras
    Arbetslaget är snart klart!