Att ro eller att segla

Båtarna runt Gotlands kuster förekom i olika storlekar beroende på syfte och bemanningsmöjligheter:

”Tåskbåtarna”, lillbåtarna, var typiskt utrustade med en roddpats och en mast.
”Storbåtarna” var avsevärt större och var rustade med tre roddplatser och vanligtvis tre master.
Mellanstorleken, ”båtarna”, var vanligtvis utrustade med två roddplatser och två master. Man arrangerade vanligtvis så att de kunde seglas med endera två master eller bara en.
Under senare tider har namnen enmänning, tvåmänning och tremänning vuxit fram som tecken för båtarnas storlek, baserat på lämpliga antalet roddare.

Att färdas i ro

Båtarna var främst fiskebåtar som skulle kunna ros lätt i alla väder. Roningarna var arrangerade för fasta åror i ett, två eller tre par. Årorna var balanserade med grövre dimensioner inombords och hade en hank, vanligtvis av basad ene, för att hålla åran på plats. Roningarna bestod av en tapp av ene, ask eller annat slitstarkare träslag. Relingen var förstärkt för att stå emot slitage bättre.

Riggar för segling

Äldre tiders råsegel har ersatts av lösfotade sprisegel. De större fartygens stagfock och klyvare motsvaras av fock och klyvare även här. Huvudseglen litsades till masterna och det var ytterst ovanligt att man revade seglen för att minska segelytan. För enmänningen gällde att man eventuellt beslog focken, i grövre väder beslog man spriseglet och tog ner masten. Tvåmänningen seglas normalt med två master men kan vid hårdare vid seglas med endast en mast. I sådana fall beslås bakmastens segel och den masten tas ner, varefter frammasten flyttas till ett extra mastfäste en bit akter om det främre.

Seglen har sytts i de material som varit tillgängliga. Ull och lin har efterföljts av bomull och, i senare tid, syntetmaterial. Frågor om hållbarhet, vikt, hanterbarhet, fukttålighet har varit styrande.

Skot, ibland som tvåskäriga taljor för större sprisegel, var ofta i lätt tjärad hampa. Forna tiders nyckstek har ersatts av olika slag av skotlås.

Skotpunkter placers så skotet får en riktning motsvarande överlikets mitt för sprisegel och förlikets mitt för fock och klyvare. Skotpunkterna placeras cirka 15° från midskeppslinjen.

Sambandet segelcentrum (Sc) - lateralcentrum (Lc)

Båtens undervattenskropp skall pressas framåt i vattnet med hjälp av vindens kraft. Bogen pressar vatten åt sidorna och akterskeppet "samlar ihop" vattnet efter båten. Med vinden in från sidan skapas en avdrift. Det medför att vattnets tryck mot båten är som högst på läsidans bog och mindre på lovartssidans bog. Förhållandet blir mer uttalat för en bredare än för en smalare båt. Akteröver är också trycket mot båten lägre, eftersom vattnet "samlas ihop" och fyller upp där skrovet tidigare fanns. Detta gör att båtens segelcentrum måste placeras längre föröver än där båtens undervattenskropps centrum (lateralcentrum) är beläget. Ofta flyttar man fram cirka 10% à 12% av vattenlinjelängden. Man får dock inte flytta fram för mycket för båten skall vara något lovgirig under segel.

Den enklaste metoden för att fastslå placeringen av lateralcentret är att i jämntjock papp göra en avbildning av undervattenskroppen och därefter finna dess tyngdpunkt. Eftersom gotländska allmogebåtar är relativt symmetriska för-akter, kan man enkelt leta fram vattenlinjens mittpunkt och bedöma utifrån kölform och stävar om centret skall anses ligga något längre för eller akter om denna mittpunkt.

Exempel:

Vattenlinjelängd 380 cm, förstäven är mer fallande än akterstäven. Vore stävarna lika så satte vi Lc=190 cm men vi flyttar lite för stävarna, bedömning Lc=195 cm. Sc placeras cirka 38 cm à 46 cm för om detta. Sc skall alltså vara beläget 150 cm à 160 cm akter om vattenlinjens förliga ände. Välj exempelvis Sc=155 cm. Endast praktiska tester vid segling kan sedan klargöra om det är helt rätt eller om man skall göra ytterligare finjusteringar.

Placering av segel, beräkning av segelcentrum (Sc)

Placeringen av seglen beräknas främst för grundstället: fock och samtliga sprisegel som litsas till mast.

Varje enstaka segels eget SC är beläget i seglets tyngdpunkt (skärningen av mittpunktsdiagonalerna för ett trekantsegel, fyrkantsegel kan beräknas som två sammanförda trekantsegel). Ha också kännedom om seglets area.

Seglens alla SC sammanförs till ett gemensamt SC genom vridmomentberäkning för de ingående seglen. Jämför seglens så beräknade SC med det som är lämpligt enligt undervattenskroppens Sc-beräkning.

Då grundställets segelmått och Sc fastställs, kan man fortsätta med lättvindsseglen: klyvare och toppar. Enkelt kan man konstatera att en klyvare flyttar fram Sc, varför man bör ha ett toppsegel även på den aktra masten för att balansera båten.

Det går också att beräkna Lc och Sc analytiskt.

Segel

För att kompensera masternas böjning sys spriseglens mastlik konvexa. Fockens och klyvarens för- och akterlik sys konkava för att kunna sträckas ordentligt. Motsvarande görs också med spriseglens överlik och akterlik. Underliken läggs ofta ut i en ”kjol”. Utöver dessa justeringar lägger man till för seglens buk genom att addera till seglens förlik/mastlik.

Vanliga ungefärliga värden:

  • Överlik och akterlik för sprisegel, akterlik för fock och klyvare: -2% av liklängden, största uttag ⅓ av avstånden från sprihornen.
  • Mastlik: +2% för mastböjning + +2% för buk, centrerat längs mastliket.
  • Förlik för fock: -2% av liklängden, centrerat längs förliket. +2% ⅓ ner från fallhornet och +4% ⅔ ner från fallhornet för buk.
  • +10% för kjol i nederkant samtliga segel, främst av estetiska skäl.

Rundhult

Mast, spri och toppstänger görs för det mesta massiva i rakvuxen gran. Bästa tid för att ta ut ämnena är vintern, då vattenhalten är som lägst i träden. Spirorna fläck- eller spiralbarkas för att möjliggöra torkning utan att virket spricker.

Träibatns verksamhet sker i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan
Copyright 2019 ©traibatn.se
info@traibatn.se