Riggprinciper - skrov samt stående och löpande rigg

Skrovet och dess lateralcentrum

Båtens undervattenskropp, lateralplanet, skall pressas framåt i vattnet med hjälp av vindens kraft.

 

Bogen pressar vatten åt sidorna och akterskeppet "samlar ihop" vattnet efter båten. Med vinden in från sidan skapas en avdrift. Det medför att vattnets tryck mot båten är som högst på läsidans bog och mindre på lovartssidans bog. Förhållandet blir mer uttalat för en bredare än för en smalare båt. Akteröver är också trycket mot båtens sidor lägre, eftersom vattnet "samlas ihop" och fyller upp där skrovet tidigare fanns.

 

En enkel metod för att fastslå placeringen av lateralcentret är att i jämntjock papp göra en avbildning av undervattenskroppen och därefter finna dess tyngdpunkt.

 

Eftersom gotländska allmogebåtar är relativt symmetriska för-akter, kan man enkelt leta fram vattenlinjens mittpunkt och bedöma utifrån kölform och stävar om centret skall anses ligga något längre för eller akter om denna mittpunkt.

Ett exempel: Vattenlinjelängd 380 cm, förstäven är mer fallande än akterstäven. Vore stävarna lika så satte vi Lc=190 cm men vi flyttar lite för stävarna, bedömning Lc=195 cm från vattenlinjens förliga ände.

 

Bogens påverkan på vattnets rörelse gör att båtens segelcentrum måste placeras längre föröver än där båtens undervattenskropps centrum (lateralcentrum) är beläget. Man får dock inte flytta fram för mycket för båten skall (av säkerhetsskäl) vara något lovgirig under segel.

 

Ofta flyttar man fram cirka 10% à 12% av vattenlinjelängden. Sc placeras i vårt exempel cirka 38 cm à 46 cm för om Lc. Sc skall alltså vara beläget 150 cm à 160 cm akter om vattenlinjens förliga ände. Välj exempelvis Sc=155 cm.

 

Endast praktiska tester vid segling kan sedan klargöra om det är helt rätt eller om man skall göra ytterligare finjusteringar.

Stående och löpande riggar för segling

Det stående - rundhulten - master, sprin och klyvarbommar

Mast, spri och toppstänger görs för det mesta massiva i rakvuxen gran. Bästa tid för att ta ut ämnena är vintern, då vattenhalten är som lägst i träden. Spirorna fläck- eller spiralbarkas för att möjliggöra torkning utan att virket spricker.

 

Äldre tiders råsegel har vid Gotlands kuster ersatts av lösfotade sprisegel. De större fartygens stagfock och klyvare motsvaras av fock och klyvare även här. Huvudseglen litsas till masterna. Det vanligaste sättet att minska segelarean var att beslå ett segel eller ta ner en mast.

 

Det löpande - segel, fall och skot

För enmänningen gällde att man eventuellt beslog focken, i grövre väder beslog man spriseglet och tog ner masten. Tvåmänningen seglas normalt med två master men kan vid hårdare vid seglas med endast en mast. I sådana fall beslås bakmastens segel och den masten tas ner, varefter frammasten flyttas till ett extra mastfäste en bit akter om det främre.

 

Seglen har sytts i de material som varit tillgängliga. Ull och lin har efterföljts av bomull och, i senare tid, syntetmaterial. Frågor om hållbarhet, vikt, hanterbarhet, fukttålighet har varit styrande.

 

Skot, ibland som tvåskäriga taljor för större sprisegel, var ofta i lätt tjärad hampa. Forna tiders nyckstek har ersatts av olika slag av skotlås.

 

Sambandet segelcentrum (Sc) - lateralcentrum (Lc)

Sc placeras cirka 10% à 15% för om lateralcentrum. vi fortsättr räkneexemplet om Lc och placerar Sc omkring 38 cm à 46 cm för om Lc. Sc skall alltså vara beläget 150 cm à 160 cm akter om vattenlinjens förliga ände. Välj exempelvis Sc=155 cm. Endast praktiska tester vid segling kan sedan klargöra om det är helt rätt eller om man skall göra ytterligare finjusteringar.

 

Centra för seglen beräknas främst för grundstället bestående av fock och samtliga sprisegel som litsas till mast.

 

Fastställa segelcentrum

Varje enstaka segels eget Sc är beläget i seglets tyngdpunkt (skärningen av mittpunktsdiagonalerna för ett trekantsegel, fyrkantsegel kan beräknas som två sammanförda trekantsegel). Ha också kännedom om seglets area.

 

Segelcentrum och seglen

Seglens alla Sc sammanförs till ett gemensamt Sc genom vridmomentberäkning för de ingående seglen. Jämför seglens så beräknade Sc med det som är lämpligt enligt undervattenskroppens Sc-beräkning.

 

Då grundställets segelmått och Sc fastställs, kan man komplettera med lättvindsseglen: klyvare och toppar. Enkelt kan man konstatera att en klyvare flyttar fram Sc, varför man bör ha ett toppsegel även på aktermasten för att balansera båten.

 

Alternativ: gissa, mäta eller räkna

Det går också att beräkna Lc och Sc analytiskt.

 

Skotpunkter

Skotpunkter placeras så skotet får en riktning motsvarande överlikets mitt för sprisegel och förlikets mitt för fock och klyvare.

 

Skotpunkterna placeras cirka 15° från midskeppslinjen.

Segelsömnad

För att kompensera masternas böjning sys spriseglens mastlik konvexa. Fockens och klyvarens för- och akterlik sys konkava för att kunna sträckas ordentligt. Motsvarande görs också med spriseglens överlik och akterlik. Underliken läggs ofta ut i en ”kjol”. Utöver dessa justeringar lägger man till för seglens buk genom att addera till seglens förlik/mastlik.

 

Vanliga ungefärliga värden:

Överlik och akterlik för sprisegel, akterlik för fock och klyvare: -2% av liklängden, största uttag ⅓ av avstånden från sprihornen.
Mastlik: +2% för mastböjning samt +2% för buk, centrerat längs mastliket.
Förlik för fock: -2% av liklängden, centrerat längs förliket. Buk skapas genom att man lägger till +2% ⅓ av sträckan från fallhornet och +4% ⅓ av sträckan från halshornet.
+10% för kjol i nederkant samtliga segel, främst av estetiska skäl.

Träibatns verksamhet sker i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan
Copyright 2020 ©traibatn.se
info@traibatn.se